Förmodligen

Jag får en del julkort nu. Det är oerhört trevligt att veta att någon har tänkt lite extra på mig i julmörkret. En hel del av julkorten är bilder på andras barn. Barn som jag tycker väldigt mycket om. Barn som jag gläds över, barn till föräldrar som jag gläds med. Men samtidigt är det en så uppenbar påminnelse om en längtan som just nu är rätt så smärtsam. Jag gråter en skvätt för att min kärlek till ett barn sitter inburad i min bröstkorg. Jag gör allt som står i min makt för att inte bli bitter. Och jag är inte bitter. Men alla julkort med barn känns.

 

Såhär ser mitt julkort ut i år: