"EN"
Igår fick jag en fråga från en person som undrade varför jag använder mig av pronomenet "en" istället för "man" när jag skriver generellt.
Jag använder pronomenet ”en” som en medveten strategi för att göra mitt språk mer inkluderande. Andra saker jag försöker tänka på är att säga föräldraledighet istället för mamma/pappaledigt och figur istället för gubbe (typ spelgubbar i brädspel och legogubbar) m.m. Jag försöker öppna mitt språk för tanken att den/det jag pratar om inte i första hand behöver tolkas genom rastret kön.
Jag upplever att vi könar saker och personer på slentrian. Vi är liksom vana vid det sättet att prata men framförallt vid det sättet att tänka. I konstruktionen man och kvinna finns olika föreställningar om vad som är lämpligt, rätt och riktigt. Dessa föreställningar tror jag hämmar oss att se varandra som medmänniskor. Jag tror att det slentrianmässiga könandet hjälper till att upprätthålla könsmaktsordningen.
Jag vill ändra mina egna och andras tankar om vad som är typiskt manligt och kvinnligt (och vilka som har rätten att kallas för aktiva subjekt) genom att inte köna tillvaron så mycket. Jag vill få mig själv och andra att haja till.
Jag vet att "en" skär i vissas ögon och öron och att det i vissa fall försvårar kommunikationen. Men jag väljer den risken med förmån för att minsfucka den patriarkala strukturen.
Vad har ni för relation till pronomenet ”en”? För, mot, tveksam, nyfiken?
skriven
Fast vadå? När man säger "man" (eller när en säger "man") har det ju inget med man eller kvinna att göra?